Nazisterna skyddade djuren – medan miljoner judar mördades Hunden som politisk symbol: Eva Braun och Adolf Hitler med två av sina hundar i Berchtesgaden. |
På affischer och i annan propaganda beskrevs fienderna genomgående som apor, blodiglar, råttor, svin och ormar. Under första världskriget kallade båda parter sina motståndare för kackerlackor, myror och gräshoppor. Samtidigt utvecklades bekämpningsmedel mot dessa insekter. Det riktigt kusliga är att Zyklon B, med den aktiva komponenten vätecyanid, i sinom tid kom att användas vid massmorden på judar, zigenare, homosexuella, mentalsjuka, alkoholister, Jehovas vittnen. För många nazister var kärleken till djuren psykologiskt sett förknippad med oförmåga att känna tillgivenhet för människor. Som ung man i Wien brukade Hitler spara bröd för att mata ekorrar och korpar i parken. Han visade liten eller ingen sinnesrörelse när hans vänner dog men grät otröstligt när hans kanariefågel gick hädan.
De nazistiska djurskyddslagarna från 1933 var oerhört stränga. Två och ett halvt års fängelse för den som plågade djuren eller behandlade dem onödigt hårdhänt. Djurtransporter reglerades i detalj. Hästar, kalvar, svin och kycklingar skulle ha gott om utrymme samt tillräckligt med mat och vatten. Det rådde förbud att transportera sjuka, svaga eller utarbetade djur. Ett fortsatt liv för dem skulle vara en plåga. Snabb smärtfri död i stället.
Dessa lagar är ovanligt upprörande när man beaktar sambandet mellan kreatursplatser och koncentrationsläger. Ivrig omsorg om djuren och djävulsk behandling av människor - mer skräckinjagande kan ironin inte bli. Tyska officerare håller sina mannar ansvariga för grymhet mot djur. Samtidigt forslas judar och andra till koncentrationslägren under så svåra umbäranden att det aldrig skulle ha tillåtits om det hade gällt djurtransporter.
Heinrich Himmler, grundaren av SS och den som hade uppsikt över dödslägren, var ursprungligen kycklinguppfödare. Hans idéer om systematisk uppfödning och slakt av kycklingar låg till grund för den mekaniserade utrotningen av människor. Genom att sudda ut gränsen mellan människor och djur blev dödandet av människor bara en variant av djurslakt. Den sortens dehumanisering av offren gjorde att det blev lättare att skjuta eller gasa ihjäl dem.
Nazisterna identifierade sig gärna med den råa och obevekliga naturen. Den lydnad de krävde av andra och av sig själva var en "instinktens" lydnad. Skiljegränsen gick inte mellan människor och djur utan mellan segrare och besegrad, herre och slav. Antingen är man rovdjur eller också byte.
De djur som intagit den främsta platsen både som nationalsymboler och inom heraldiken har varit stora vilda karnivorer som varg, lejon och örn. De frammanar fortfarande bilden av arkaiska krigarsamhällen. Örnen har ända sedan antiken symboliserat furstlig och gudomlig makt. I Sverige ingår folkungalejonet i Stora riksvapnet.
Enligt den mosaiska lagen är hundar och vargar orena djur. Nazisterna dyrkade i stället deras lojalitet, hierarki, vildsinthet, mod och lydnad. Hitlers kodnamn var Der Wolf. Hans olika högkvarter hette till exempel Varulven, Vargklyftan, Varglägret. SS kallade han Vargflocken. De medlemmar av Hitlerjugend som sattes in när allt redan var förlorat kallades Varulvarna.
Skälet till att massorna hyllade Hitler var, sa han, att de förstod "att en varg var född". Bittra hån. I Jes. 9: 6 profeteras att "en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila." Hans namn var definitivt inte Hitler.
Det nazisterna avskydde var dekadens. Sigmund i Völsungasagan uppfostrades av vargar. Romulus och Remus diade en varginna. Den nazistiske partimedlemmen Konrad Lorenz, den moderna biologiska beteendeforskningens kanske främsta namn, såg också vargarna som en modell för krigarsamhället. Rudyard Kiplings Djungelboken var hans favoritlektyr.
Konrad Lorenz brev är fulla av antisemitiska kommentarer. Ständigt ger han djuren mänskliga attribut. Han talar till exempel om skedandens "fula judiska näsa". Hans djurpsykologi passade nazistisk ideologi som hand i handske. Och Goebbels inbillade sig att nationalsocialismen hade blivit intellektuellt respektabel. Lorenz togs tillfånga av Röda armén 1944 men släpptes fyra år senare. År 1973 fick han Nobelpriset och hela världen trodde att den blev glad. Hans mörka förflutna var glömt.
Oswald Spengler konstaterade torrögt att rovdjur måste ha sitt byte. Den ena sortens liv är av defensiv art, den andra sortens liv är offensivt, hårt, grymt och destruktivt. Nietzsches antiintellektualism och upphöjelse av "die blonde Bestie", retoriken om rovdjuret människan, intensifierades under Weimarrepubliken och nådde sin kulmen under nazitiden. Med hänvisning till nazister och judar sa Hitler: "Vem skall man klandra, katten eller musen, om katten äter upp musen?"
Judar och andra raser som ansågs underlägsna den ariska rasen avbildades i de så populära karikatyrteckningarna som apor: sluttande pannor, förlängda käkar, utskjutande magar, hopsjunken hållning, ludenhet. I ett tal i München 1927 sade Hitler: "Tag bort de nordiska germanerna och inget annat återstår än en apdans!"
Kristus framställs ofta som ett offerlamm vid ett kors. Blodet från snittet i halsen strömmar ner i en kalk. Denna judarnas traditionella symbolik som gäller nattvarden vändes emot dem. Sågs som en påminnelse om ritualmorden på oskyldiga kristna barn. Den mångsekelgamla perversa anklagelsen glömdes inte bort av nazisterna. Särskilt inte av den notoriskt rabiate Julius Streicher i den hittills värsta propagandatidning världen har skådat, Der Stürmer.
Samma sak med den judiska synen att svinet enligt bibeln är ett orent djur. Ett hemvist för djävlarna när de drivits ut ur människan. Nazisterna vände kort och gott på saken. Judarna var svin, besatta av djävulen.
Führerns favorithund hette Blondie, en tysk vallhund. När ryssarna intagit Berlin fick den en cyanidkapsel och kunde dö tillsammans med Hitler och Eva Braun. Tusenårsriket föll efter ett drygt decennium. Men vargkulten har levt vidare. Vi ser det i form av kamphundar här i Sverige. I form av rasistiska fotbollssupportrar som hånar svarta spelare.
Främlingsfientlighet är inte aortan i samhällskroppen utan tunna vitt förgrenade kapillärer. Vi bör nog fundera lite närmare på vad som är mänskligt och vad som är djuriskt. Människans släktskap med djuren är ovedersäglig. Vår släktskap med varandra är dock viktigare och mer uppfordrande.