Under genomförandet av dessa uppdrag organiserade och verkställde SS likvideringen av fjorton miljoner människor, varav cirka sex miljoner judar, fem miljoner ryssar, två miljoner polacker, en halv miljon zigenare samt en halv miljon andra, däribland, vilket sällan nämns, närmare tvåhundratusen icke- judiska tyskar och Österrikare.

Dessa var antingen fysiskt eller psykiskt handikappade eller så kallade fiender till Riket, det vill säga kommunister, socialdemokrater, liberaler, alltför frispråkiga tidningsutgivare, journalister och präster, modiga och samvetsömma män, och sedermera också armeofficerare som misstänktes för bristande lojalitet mot Hitler.

Innan SS gick under hade det lyckats göra de två begynnelsebokstäverna i sitt namn och den dubbelblixt som återfanns på dess fana till en omänsklighetens symbol på ett sätt som saknar motsvarighet både förr och senare.

Före krigsslutet, när de flesta av de höga dignitärerna inom SS var medvetna om att kriget var förlorat och inte hade några illusioner om hur civiliserade människor skulle reagera inför deras gärningar när slutrakningen gjordes upp, började de i hemlighet vidta åtgärder för att kunna försvinna till ett nytt liv och överlämna åt det tyska folket att dela och bära deras skuldbörda.

En stor del av SS guld smugglades därför ur Tyskland och deponerades på hemliga konton, falska identitetspapper iordningställdes och flyktvägar förbereddes. När de allierades seger över Tyskland sent omsider var ett faktum hade de flesta massmördarna försvunnit.

Den organisation som Nazisterna skapade för att genomföra denna flykt var ODESSA, ett ord sammansatt av sex begynnelsebokstäver som på tyska står för "Organisation der Ehemaligen SS-Angehörigen". I svensk översättning betyder detta "Organisationen för före detta SS-medlemmar".

När den första uppgiften, att ordna flykten för mördarn till länder med gynnsammare klimat var löst, började organisatörerna få mera högtflygande ambitioner. Många av dem lämnade aldrig Tyskland utan föredrog att stanna kvar under falskt namn och med falska papper så länge de allierade härskade i landet. Andra återvände, skyddade av en lämplig ny identitet. Ett fåtal av SS toppmän stannade kvar utomlands för att leda organisationen från sina trygga tillflyktsorter.

Odessas målsättning omfattade och omfattar fem huvudpunkter
Rehabilitera före detta SS-män och skaffa dem befattningar i den förbundsrepublik som de allierade skapade 1949.
Infiltrera åtminstone de lägre nivåerna av de politiska partiapparaterna.
Engagera bästa tänkbara juridiska expertis som försvarare åt varje SS-mördare som ställs inför rätta samt att på alla möjliga sätt hindra rättvisans gång när den försöker ingripa mot en före detta Kamerad.
Se till att före detta SS-män kunde etablera sig inom handel och industri i tid för att dra nytta av det ekonomiska under som satte landet på fötter efter 1945 samt slutligen att bland tyskarna sprida den uppfattningen att SS-mördarna egentligen bara var vanliga patriotiska soldater som gjorde sin plikt mot fosterlandet och att de inte alls gjort sig förtjänta av den förföljelse som rättvisan och rättskänslan tämligen ineffektivt har sökt utsätta dem för.

Historien visar att på alla dessa punkter har Odessa,
med hjälp av de mycket stora ekonomiska tillgångar som de förfogade över, varit påfallande framgångsrika, framfor allt när det gäller att förvandla de västtyska domstolarnas vedergällningsåtgärder till en dålig fars.
   Odessa har flera gånger ändrat namn och på så sätt försökt dölja sin existens som organisation, med påföljd att många tyskar i dag år benägna att säga att Odessa inte längre finns. Svaret på detta är kort och gott: den finns än idag, och efterkommer till dödskalleregementenas Kameraden förenas fortfarande genom den.
    Trots att Odessa således varit framgångsrik på nästan alla punktel råkade den då och då ut för ett bakslag. Det värsta av dem inträffad på våren 1964 när en bunt dokument oväntat och helt anonymt anlände till Justitiedepartementet i Bonn och de är arkiverat under beteckningen "Odessa-papperen".